Jag minns en sommar när jag var kanske tretton år och jag träffade en gammal kompis jag gått på dagis med. Han sa precis samma sak. Vill du hänga med på något roligt?
Javisst, vi cyklade till ett gammalt öde hus och vi gick in och tittade…
Nu nästan femton år senare letar jag fortfarande efter de där husen.
De som står tomma.
Öde står de där och det känns som dom kallar.
Som om de säger kom jag kan visa dig något roligt.
De berättar historier om vad som en gång utspelat sig i deras rum.
Men man måste respektera husen, en viktig regel.
Du får titta och känna men ingenting får förändras i huset, du får inte ta med något ut eller lämna något efter dig.
Det är viktigt.
Ibland ringer D och säger:
Jag gick förbi ett hus när jag rastade hunden.
Du vet det där huset… Som stått öde…
Det är någon som har brutit upp fönstret. Så det är öppet och inga problem att ta sig in längre.
Sakta går vi runt huset. Tittar på förödelsen och funderar varför någon lämnat det, någon annan brutit sig in och stulit allt av värde (oftast all koppar). Någon har lagt ner tid på att slita loss alla kopparrör medan någon annan släpat dit en madras och bott där ett tag.
Vi har aldrig träffat någon av husets nya objudna övernattare.
En gång träffade vi en av koppartjuvarna. Det var i ett jättestort rivnings komplex.
Han stirrade på oss, vi stirrade på honom. Sedan fortsatte var och en med det de kommit dit för. Vi utforskade en tom plats på våra kartor medan han jobbade på med att slita loss och gräva fram kopparrören. Det blev ett konstigt möte med en annan värld som man inte upplever om man inte… letar…
Mer av och om Anton finner du på http://www.schindelar.se |
